Det här med att synas ...

Hej fina läsare!

En sak som det inte talas så mycket om när man blir författare och som jag tycker kan vara viktigt att lyfta fram, är det här med att synas i offentliga sammanhang. Att så att säga bli en offentlig person som alla har rätt att tycka till om.

För ska du bli framgångsrik som författare idag, krävs det ju nästan att du själv är offentlig, ett så kallat varumärke.

För en del känns det nog självklart med uppmärksamheten och tycker att det är en del av hela grejen med att släppa en bok. För mig, och för en hel del andra också tror jag, är det inte lika enkelt. Plötsligt finns ju bara boken där för alla som vill att tycka till om - och även om mig som författare.

När mina första böcker gavs ut var jag inte alls förberedd på det här med att visa upp mig offentligt. Jag gömde mig i stort sett och hittade på olika ursäkter (jag var ju ändå okänd, jag hade en nyfödd bebis, förlaget skulle ju ändå läggas ner ... etc) för att slippa synas. Snart insåg jag dock att det inte var hållbart i längden, inte om jag ville uppfylla min dröm att skriva böcker på heltid.

Under förra året gick jag ett coachningsprogram som för mig till stor del handlade om att våga visa vem jag är utåt. Det hjälpte mig att släppa gamla rädslor och lärde mig på djupet om vem jag är och vad jag står för, även om jag har en bit kvar att gå.

Jag bestämde mig vid det här boksläppet, av Ängeln i London, för att visa åtminstone lite mer av mig själv, både för min egen och mina läsare skull. Även om jag har valt att bli författare för att skriva, så är ju kontakten med de som läser mina böcker oftast helt fantastisk och det som gör det här jobbet möjligt.

För den sakens skull är det inte lätt alla dagar. Jag har så mycket integritet och brottas fortfarande med rädslor för att uppfattas på fel sätt. (Då är det så mycket lättare med 1-till-1-kontakter där det direkt går att läsa av varandra och ge feedback utan att det känns konstigt.)

Andra stunder känner jag mig mycket starkare och struntar blankt (nästan) i vad andra tycker. Det är i de stunderna när jag är samlad och helt i kontakt med mig själv. När jag känner att mitt mål att kunna leva som författare är viktigare än om någon inte råkar gilla ett inlägg jag gjort på Facebook.

Och de stunderna blir ju också fler ju äldre och tryggare jag blir i mig själv.

På anslagstavlan vid mitt skrivbord har jag satt upp en lapp där det står: "Tack för att jag får vara författare." Den sneglar jag på ibland när jag tycker det känns lite jobbigt och minns då att jag faktiskt lever min dröm.

Alla kan inte tycka om allt vi gör, så är det bara. Alla kan inte tycka om oss som personer. Men om det finns någon som tycker om och berörs av mina böcker, då är det ju värt de där jobbiga timmarna när jag grubblar över hur jag ska uppfattas (om någon ens bryr sig ... det är lätt att förstora sig själv i de här sammanhangen har jag märkt).

Så är du liksom jag inte helt bekväm med att behöva synas utåt, kan ett tips vara att börja titta på dina rädslor och fundera över vad som är ditt högre syfte. Kanske behöver du inte visa upp dig så mycket (eftersom det är sådan du är), men ibland måste vi bara våga, även om det känns läskigt.

Det är ju då vi växer som människor − och går från att vara någon som bara hoppas till att bli någon som lyckas nå vår dröm.

Med värme,
Charlotte